Några ord om mitt konstnärsskap
Göteborg den 29 maj 2019

Tel: +46 706 24 29 53 Mail: bergmanannakristina@gmail.com

Tel: +46 706 24 29 53
Mail: bergmanannakristina@gmail.com

Ibland undrar jag hur det känns att passa in i sitt konstnärsskap i förhållande till omvärlden. Eller, passa in i samhället, i sammanhanget, i gruppen. Man skall även passa in i sina kläder. Se ut som man är, eller vara så som man ser ut. Helst skall man vara normal under de förutsättningar som finns. Just då, i det sammanhanget, då är det bra att vara normal, eller hålla sig till normen. Det kan åtminstone kännas lite skönt även om det inte alla gånger är bra. I ett helt annat sammanhang kan du vara fullt onormal, fastän du är likadan. Hur du ser ut och hur du är, hur du pratar och vad du tycker är intressant. 

Mamma, du är helt onormal säger min yngste son. Det är något bra säger jag då, bara för att stärka honom i hans uppfattning om sin själv. Om han på något sätt någon gång känner sig onormal i framtiden. Så är det ok.

Grundar sig begreppet ”passa in” att man är homogen och med det också är begriplig kanske. Om man inte upplevs som homogen, blir man då obegriplig? Onormal och svår att placera i ett fack. Och om man tillhör flera fack, då blir det svårt att tillhöra en norm alls. 

Som konstnär har man all frihet. Den är näst intill obegränsad. Du kan vara vad du vill, vem du vill, hur du vill. Den konstnärliga friheten är stor, vilket den också bör. Att jag rör mig mellan och inom flera discipliner, yrkeskategorier, politiska och sociala tillhörigheter har bidragit till att jag blivit ett betraktare. Är väldigt sällan delaktig, utan tar ofta rollen som betraktare och djupanalyserar hellre än interagerar. Hade jag passat in, kanske jag hade deltagit, kanske. Men troligtvis inte.

Deltagit och reproducerat, avbildat och synonymiserat. Jag är absolut ingen rebell, ingen som står vid barrikaderna. Men jag bara kan inte göra det som omvärlden förväntar sig av mig. Vägrar helt enkelt att följa efter, vägrar att bli placerad. Vägrar att tydliggöra mig själv för att tillfredsställa normen. 

I mitt konstnärsskap innebär det att jag prövar nya vägar, nya material, nya metoder. Mitt förhållningssätt till omvärlden och mig själv avspeglas i ett ifrågasättande och omförhandlande. Jag utforskar, prövar och gör tvärt om. I mitt konstnärsskap handlar det främst om måleri. Jag ifrågasätter material, format och invanda tankemönster. Som konsekvens har det inneburit att jag ifrågasätter det manliga målargeniet. Även om det konstaterandet är extremt ointressant för mig som kvinna och konstnär. 

Letar i konsthistorien för att hitta mitt eget kanon, min egen härkomst, mina konstnärliga släktingar. På vilket sätt tillhör jag historien och varför gör jag det jag gör. Kan inte hitta en tydlig kommentar eftersom jag ständigt strävar efter att inte tillhöra något. Men självklart gör jag det, det är ofrånkomligt. Kanske jag tillhör de konstnärer som gestaltar naturen och gör den nära, besjälad och mytologisk. Som John Bauer. Kanske jag tillhör de konstnärer som arbetar med slump och material, som Jacksson Pollok. Eller varför inte de som arbetar monumentalt och med tidens lager som Per Kirkeby.

Det finns alltid ett svar på ett varför och jag tror att de som betraktar min konst säkert finner sitt eget svar. Men, mitt eget varför grundar sig initierat i att göra tvärt om. Det är den stora ramen och innanför den rör sig en hel del frågeställningar som är sekundära. 

Anna Kristina Bergman