Eller, vi kanske ska kalla oss för politiker i stället?

I morse när jag låg och mediterade började jag fundera över om vi konstnärer borde ha ett eget val. Tanken handlade om hur samhället skulle kunna se ut om vi konstnärer blev folkvalda, som våra politiker. Hur skulle det se ut, hur skulle det fungera?

Konstnärens och konstens roll har omförhandlats och omdefinierats och gör det fortfarande. Dess syfte är inte längre enbart att vara vacker och inbjudande. Konsten sträcker sig genom alla discipliner och kanske har vi blivit som ett partipolitiskt obundet parti. Kanske skall jag börja kalla mig politiker i stället och inte konstnär. Kanske får jag då bättre pension, bättre anställningsavtal och kan efter mandatperioden avancera på olika politiska arenor. Representera mig själv i olika sammanhang där jag får ut mitt politiska (konstnärliga) budskap.

Så, tänk dig in att vi även skulle ha ett Konstnärsval för regional gestaltning (samtidigt som kommunalvalet). Vi yrkesverksamma konstnärer i Västra Götaland (Konst Partiet) tar fram en lista (en valberedning) på vilka vi tycker skall representera oss (arbeta med konstnärlig produktion i VGR) de kommande fyra åren (mandatperiod). Det kommer att finnas olika kategorier där olika konstnärer namnges. Det blir valsedlar med namn, konstnärer får möjlighet att presentera sitt konstnärsskap, vad de kan eller vill utveckla eller kommentera i regionen utifrån sin konstnärliga praktik. Det kan vara allt mellan ett gestaltande, till deltagande, driva frågor mm. Exakt det vi gör i dag med andra ord.

valsedl.jpg

Vi borde kunna ha 91 folkvalda konstnärer i VGR. Det är samma antal administratörer, kommunikatörer och projektledare som är anställda hos Kultur i Väst.

Man skulle även kunna ha ett antal tomma platser, där valberedningen tar fram förslag på utländska konstnärer under olika perioder, där man kan göra medborgarval via nätet. Man skulle självklart kunna välja konstnärer utanför regionen, som vill representera VGR Konst. 

Man kan ju leka med tanken, 
Anna Kristina Bergman 

Skatteverket, Akademin Valand och verkligheten 

Hur tränas vi när vi går vår akademiska utbildning att förhålla oss till ekonomi. Att värdera vårt konstnärsskap, hur kan vi fakturera, hur kan vi sälja, vilken alternativ finns det till inkomst. Hur kan vi gå i pension, hur kan vi få A-kassa och föräldrar-peng. Vilka strategier finns det egentligen. Det är en kompakt dimma och debatten och samtalet inom den konstnärliga utbildningen som jag gick på Akademin Valand uteblir. Det verkar vara ”ett känsligt ämne” där det blir upp till var och en att lösa frågan. Vilket självklart medför ångest för många, där flertalet av oss mår bra av tydliga försörjningsalternativ för att kunna ägna oss åt vårat konstnärsskap. På Akademin Valand hade vi en kurs som vi skulle planera själva som resulterade i en middag med yrkesverksamma konstnärer. Syftet var att ta reda på, ”Hur gör ni?”. Det var en trevlig middag. Mycket trevlig. 

Akademin Valand vill gärna att man reflekterar över sin roll som konstnär i samhället. Jag skulle vilja att Akademin Valand reflekterade över hur de förbereder de utbildade konstnärerna för den ekonomiska realitet vi befinner oss i. Hur samhällskritiska vi än må vara, behöver vi förhålla oss till de ekonomiska ramar som finns i dag och tyvärr styr den oss vare sig vi vill eller inte. Kanske har de börjat med en sådan kurs, det vore bra. Kursen borde heta: Verkligheten.

Akademin Valand beskriver vad Fri konst involverar: (Finns på deras hemsida).
Benämningen ”fri konst” involverar t.ex. kollage, performance, film, fotografi, installation, curatoriska praktiker, social praktik, publicering, aktivism, skrivande, mediakampanjer, industriell tillverkning, samhällsrörelser och ett stort antal andra praktiker. Inom ämnet ryms även aktiviteter där det ibland inte finns något objekt eller någon bild kvar efter genomförandet. 

Akademin Valand vill att man i sin masteransökan i Fri Konst skall reflektera över sin roll som konstnär i samhället. Fin intention, men jag undrar hur den reflektionen tas emot och hur Akademin Valand planerar att utveckla den frågan i sin masterutbildning rent konkret. En workshop med skatteverket kanske? Ett seminarium med politiker där frågan kan problematiseras? Eller kanske med stadsarkitekten om planbestämmelser och upphandlingar? Vilken syn har samhället på konsten och konstnärens roll? Är inte den frågan så oerhört mycket mer intressant att ta hand om. 

Jag är väldigt nyfiken på det, hur samhället upplever samtidskonsten i dag. Hade inte det varit väldigt intressant att göra en marknadsundersökning på det.

Några exempel på hur de strukturer som finns i samhället styr oss konstnärer och den konst som blir mest synlig och tillgänglig är bland annat Skatteverket. Det är enbart bildkonstnärer och skulptörer som är befriade från moms upp till 336.000:-. Inom akademin utbildar vi konstnärer inom den Fria konsten. Vi utbildar inte längre bildkonstnärer och skulptörer. Skatteverket borde erbjuda avdrag upp till samma summa för alla yrkesverksamma konstnärer som arbetar med sitt yrke, Den Fria Konsten. Allt annat är fel. 

Ett annat exempel är upphandlingar. Varför skall man kryssa i om man är bildkonstnär eller skulptör? Mossa, det växer mossa säger jag bara. När det finns så många intressanta konstnärsskap. Och varför måste det vara beständigt? Varför kan man inte köpa in tidsbaserade verk. Mycket mer intressant i det samhälle vi lever i. Det kan till och med bidra till en ökad samhällsdebatt och politiskt engagemang på lokal nivå.   

Ett tips är alltså: Använd den akademiska termen, Fri Konst. 

Nåväl och slutligen,
släpp den Fria Konsten lös. Låt oss enas om att vi gör konst och att den kan gestaltas på väldigt många olika sätt. Skicka faktura, bara så där, när beställaren minst anar det.  Jag kan lägga ut en prislista som är rimlig. 

Pling plong.
Anna Kristina Bergman

Om Konsten att göra affärer - respons på artikel i ADA, 19 maj 2019.

Läste en artikel i ADA häromdagen om Konsten att göra affärer.
http://www.adasweden.se/artikel/konsten-att-gora-affarer/


Jag håller med om att konsten behöver hitta synergier med fler discipliner och strategier för att kunna arbeta med sin konst, men även för att fler individer i samhället skall få tillgång till konst. Artikeln är dock lite förvirrande eftersom de olika yrkena, konstnären, kreatören och formgivaren blandas till en och samma. Det går inte riktigt att förhålla sig på det sättet och jag skall försöka förklara varför. 

Konstnärer utbildas vid de konstnärliga högskolorna, kreatörer, hantverkare och lärare i kreativa discipliner utbildas vid Design-högskolorna. När du tagit examen i Fri Konst får du examen som konstnär och blir därmed yrkesverksam konstnär enligt Konstnärsnämndens riktlinjer. Som yrkesverksam konstnär är du automatiskt en del av det stipendium  och residence-program som finns tillgängligt för den yrkeskategorin. Du är ej konstnär om du är en kreatör enligt de finansiella strukturer som finns inom de disciplinerna och ej heller tvärt om. Ej heller hos skatteverket eller försäkringskassan. Konsten är per definition fri och oberoende, hantverk och design utvecklas och formges efter ett behov, ibland kan det bli konst, men det är inte dess huvudsakliga syfte. 

Att skapa konst för skapandets skull kallas för process och är för många konstnärer väldigt betydelsefullt och en vital del av deras konstnärliga praktik. Det finns flera typer av konst i dag. Tex, foto, måleri, film, objekt, skulptur, performance, performence, landart, mm.  Att definiera konstens roll i samhället är en intressant fråga och svaret kanske kan ge en riktlinje på varför det blir en paradox att konsten skall vara underordnad marknaden. Det vill säga att konsten hängav sig åt att först och främst navigera efter en ekonomisk riktlinje för att sedan ge uttryck åt konsten som art. Det går inte att vända på den ordningen eftersom det är konsten som ställer frågan, väcker nya tankar, som ger kommentarer på dagsaktuella frågor och händelser, som möter upp med svar på fundamentalt mänskliga frågor, ifrågasätter samhällsstrukturer mm.  Hur skall marknadens behov någonsin kunna komma före, när det är konsten i sig som driver och kommenterar frågan i sig.  

Tillgång och efterfrågan i detta sammanhang blir en paradox. Samhället har svårt att tolka och förstå konstnärens roll, vilket inte är så konstigt egentligen. Konst är inte längre enbart ett objekt utan även tid. Att vara konstnär och vara frånkopplad omvärlden är ett märkligt antagande. Jag känner få konstnärer som är frånkopplad sin omvärld. Det är snarare tvärt om, att omvärlden alltid är påkopplad, en ständigt pågående dialog som resulterar i den konst som finns i dag i vårt samhälle. Konsten är en konsekvens av den dialogen.

Om att lyfta blicken för att se vilken konst människor behöver. Eftersom jag har arbetat i reklambranschen i över tio år känns det lite som att återigen sitta på ett reklammöte med en kund och skissa på en idé som kanske går att sälja. Mig veterligen kallas sådant förhållningssätt för reklam. Konstens värdering sker på andra grunder där konsten ifrågasätter den världsbild som reklamen åstadkommer. Den ordningen kan inte ändras bara för att man tror att problemet handlar om konstnärens brist till entreprenörskap eller rädsla för marknaden eller att ta betalt. 

Det går inte att blanda kreatörers uppdrag med konstnärens, de har fundamentalt olika syften och det går inte att anpassa konst efter en publik. Då är det helt enkelt inte konst längre. Däremot kan det cureras utställningar kring en tematik eller liknande av redan existerande konstnärliga praktiker. Att uppmuntra kreatörer att bli bättre entreprenörer kring sin konst är märkliga ordval. Handlar det om konstnären eller kreatören, det är oklart. De kreatörer jag känner har inte svårt att skicka en faktura på sitt skiss-uppdrag, däremot finns det otydliga ramar för konstnärens taxa. Konstnären har MU-avtalet som riktlinje, men vi förväntas fortfarande arbeta näst intill gratis många gånger. 

Vi konstnärer behöver bli bättre på att definiera vår egen roll, inte överlåta den till marknadens vilda spekulationer av vad vår roll kan vara. Vi behöver bli bättre på att söka nya samarbeten där vi kan synas och verka. Vi behöver sträcka ut en hand till näringslivet för att hitta synergier snarare än anpassningar.