Om Konsten att göra affärer - respons på artikel i ADA, 19 maj 2019.

Läste en artikel i ADA häromdagen om Konsten att göra affärer.
http://www.adasweden.se/artikel/konsten-att-gora-affarer/


Jag håller med om att konsten behöver hitta synergier med fler discipliner och strategier för att kunna arbeta med sin konst, men även för att fler individer i samhället skall få tillgång till konst. Artikeln är dock lite förvirrande eftersom de olika yrkena, konstnären, kreatören och formgivaren blandas till en och samma. Det går inte riktigt att förhålla sig på det sättet och jag skall försöka förklara varför. 

Konstnärer utbildas vid de konstnärliga högskolorna, kreatörer, hantverkare och lärare i kreativa discipliner utbildas vid Design-högskolorna. När du tagit examen i Fri Konst får du examen som konstnär och blir därmed yrkesverksam konstnär enligt Konstnärsnämndens riktlinjer. Som yrkesverksam konstnär är du automatiskt en del av det stipendium  och residence-program som finns tillgängligt för den yrkeskategorin. Du är ej konstnär om du är en kreatör enligt de finansiella strukturer som finns inom de disciplinerna och ej heller tvärt om. Ej heller hos skatteverket eller försäkringskassan. Konsten är per definition fri och oberoende, hantverk och design utvecklas och formges efter ett behov, ibland kan det bli konst, men det är inte dess huvudsakliga syfte. 

Att skapa konst för skapandets skull kallas för process och är för många konstnärer väldigt betydelsefullt och en vital del av deras konstnärliga praktik. Det finns flera typer av konst i dag. Tex, foto, måleri, film, objekt, skulptur, performance, performence, landart, mm.  Att definiera konstens roll i samhället är en intressant fråga och svaret kanske kan ge en riktlinje på varför det blir en paradox att konsten skall vara underordnad marknaden. Det vill säga att konsten hängav sig åt att först och främst navigera efter en ekonomisk riktlinje för att sedan ge uttryck åt konsten som art. Det går inte att vända på den ordningen eftersom det är konsten som ställer frågan, väcker nya tankar, som ger kommentarer på dagsaktuella frågor och händelser, som möter upp med svar på fundamentalt mänskliga frågor, ifrågasätter samhällsstrukturer mm.  Hur skall marknadens behov någonsin kunna komma före, när det är konsten i sig som driver och kommenterar frågan i sig.  

Tillgång och efterfrågan i detta sammanhang blir en paradox. Samhället har svårt att tolka och förstå konstnärens roll, vilket inte är så konstigt egentligen. Konst är inte längre enbart ett objekt utan även tid. Att vara konstnär och vara frånkopplad omvärlden är ett märkligt antagande. Jag känner få konstnärer som är frånkopplad sin omvärld. Det är snarare tvärt om, att omvärlden alltid är påkopplad, en ständigt pågående dialog som resulterar i den konst som finns i dag i vårt samhälle. Konsten är en konsekvens av den dialogen.

Om att lyfta blicken för att se vilken konst människor behöver. Eftersom jag har arbetat i reklambranschen i över tio år känns det lite som att återigen sitta på ett reklammöte med en kund och skissa på en idé som kanske går att sälja. Mig veterligen kallas sådant förhållningssätt för reklam. Konstens värdering sker på andra grunder där konsten ifrågasätter den världsbild som reklamen åstadkommer. Den ordningen kan inte ändras bara för att man tror att problemet handlar om konstnärens brist till entreprenörskap eller rädsla för marknaden eller att ta betalt. 

Det går inte att blanda kreatörers uppdrag med konstnärens, de har fundamentalt olika syften och det går inte att anpassa konst efter en publik. Då är det helt enkelt inte konst längre. Däremot kan det cureras utställningar kring en tematik eller liknande av redan existerande konstnärliga praktiker. Att uppmuntra kreatörer att bli bättre entreprenörer kring sin konst är märkliga ordval. Handlar det om konstnären eller kreatören, det är oklart. De kreatörer jag känner har inte svårt att skicka en faktura på sitt skiss-uppdrag, däremot finns det otydliga ramar för konstnärens taxa. Konstnären har MU-avtalet som riktlinje, men vi förväntas fortfarande arbeta näst intill gratis många gånger. 

Vi konstnärer behöver bli bättre på att definiera vår egen roll, inte överlåta den till marknadens vilda spekulationer av vad vår roll kan vara. Vi behöver bli bättre på att söka nya samarbeten där vi kan synas och verka. Vi behöver sträcka ut en hand till näringslivet för att hitta synergier snarare än anpassningar.