Om rätten att tolka konst. Är det en tolkningslära för eliten eller en kärlekslära för alla?

Lite hit och dit om Kant, Hume och Sontag. 

Jag undrar hur det egentligen är idag i min bransch (konstbranschen). Är det som Susan Sontag hävdar, att konsten i dag uppmuntrar till ökad lyhördhet och ett förhöjt medvetande och att alla därmed kan tolka den. Eller är det så som Hume och Kant resonerar, att det bara är de med rätt position och bildning som kan göra de ”rätta” tolkningarna av konsten. Att det inte alls är en kärlekslära, som Sontag vill, utan rätt och slätt en tolkningslära för eliten. 

Termen ”estetik” började att användas som en benämning av studiet av konstnärlig erfarenhet eller sensibilitet i början av 1700-talet. David Hume, den skotska filosofen använde istället begreppet ”smak”. Han ansåg att ”smaken” var en förfinad förmåga att uppfatta kvalitet i ett konstverk. Men vi har alla olika smak, hur kan vi bevisa att den ena har bättre ”smak” än den andra. Både Hume och Kant ansåg att det faktiskt fanns de som hade bättre smak än andra. 

Märkligt påstående, kan det verkligen vara så?

Hume ansåg att det var uppfostran och erfarenhet som var orsakerna till den bättre smaken. De människor med smak hade eller fick en position som i sin förlängning bidrog till skapandet av en smakstandard som (enligt dom) var universell. Dessa experter skulle då skilja mellan det som var bra konst och det som inte var lika bra konst…
Ja…

De med rätt utbildning och förutsättningar fick makten att formulera och tolka konst. Det fanns en vilja att positionera sig, en slags elitism. Att vara högre, mer värd, mer utbildad, född i bättre familj än de andra, de som inte har någon smak alls. I alle fall inte samma smak och kanske inte en smak som de med rätt utbildning, position, erfarenheter och rätt uppfostran hade (har?). 

Susan Sontag har en helt annan uppfattning, hon menar att den nya konsten är av det slag att den uppmuntrar till ökad lyhördhet och ett förhöjt medvetande. Den bejakar betraktarens lust, glädje och känslighet lika mycket som hens intellekt och moraliska samvete. Konsekvensen skulle bli att distinktionen mellan hög och låg kultur luckras upp.

Jag tror att begreppet ”estetik” har haft och fortfarande har en stor betydelse. Det började som en term att beskriva en konstnärs sensibilitet men i dag kan vi pratat om olika estetiker. Det finns inte enbart en. Det har utvecklats att inte enbart komma från de som är välutbildade och de med rätt förutsättningar utan man kan resonera kring olika estetiska sammanhang i alla grupper och discipliner. Vi har även börjat att resonera kring vad som är fult och fint och det tillsammans med begreppet ”estetik” får estetiken att ta en ny riktning och få en annan innebörd och dimension. 

Centrala frågor inom estetiken är konstens relation till det sköna och det sublima, förhållandet mellan fiktion och verklighet. Sublim betyder estet, upplyftande, upphöjt skön. Burke gjorde en bestämd skillnad mellan det sköna och sublima. Det sköna menar han uppfattas med lätthet och väcker klara föreställningar medan det sublima nästan väcker olustkänslor och hämmar vår fantasi.

Det är skillnad på skönhet och skönhet. Det finns objekt som är vackra för att de är ändamålsenliga. Deras form och deras existens fyller en funktion. Sedan finns de objekt som inte direkt kan kallas ändamålsenliga utan man tycker ändå att de är vackra på något vis. Kanske säger vi att de är vackra för att de ger en inre harmoni och att de spelar med vår fantasi och våra sinnen. 

Kant menade att skönhetsupplevelser skiljer sig från andra njutningar. Han menade att vårt gensvar till skönheten måste vara intresselöst. Vi måste vara fria och oberoende inför de upplevelser skönheten framkallar hos oss. Han pratar om ett distanserat välbehag, att man uppfattar skönhet när ett vackert föremål stimulerar känslor, intellekt och fantasi. Ett vackert föremåls form och utförande är nyckeln till den så betydelsefulla ”ändamålslösa ändamålsenligheten”. 

Sontag däremot hävdar att ett konstnärligt verk bör få tala för sig självt, på en intuitiv och sensuell grund. I stället för en konstens tolkningslära behöver vi en konstens kärlekslära.

Hon säger sig själv eftersträva ett intuitivt arbetssätt.  I boken "Mot tolkning" pläderar hon också för en intuitiv kritik, baserad på verkets "transparens". Hon föreslår ett alldeles nytt sätt att förhålla sig till kulturella yttringar. För att förstå den nya konstens relevans måste tolkningen stå tillbaka för upplevelsen och innehållet stå tillbaka för formen. Eller, mer exakt, de olika förhållningssätten kan inte och bör inte separeras.  


Håller helt med,
Anna Kristina Bergman